Sekvenser mot Omega

Det är som om vi bara var levande i kärlekens storm Ljusstormen Göran Sonnevi har med sina två senaste stora diktsamlingar, Oceanen och Bok utan namn, skänkt oss flödande livsberättelser som i sin visionära mångtydighet kunnat ge intryck av att vara hans avslutande verk, hans poetiska testamente. Men skrivandet fortsätter, allt djupare in i det ovetbara och oförutsägbara, allt längre ut i det oändliga; tiden och kärleken fortsätter, och samtalet med de döda, ständigt närvarande. Tecknen förbyts, blandas med allt Regnet väcker det brinnande alfabetet Regnet fyller massgravarnas leenden helt öppna Allt finns samtidigt Genomträngd av ett namn i drömmen Kommentarer Citat Som ur ett främmande alfabet som bygger ett nytt torn av speglar, använt, gnistrande ner genom underjorden Den svarta fågeln flyger genom regnet Den vita fågeln flyger Hackspetten lyssnar vid björkens stam Rörelsen sker som i smärta, motståndslöst Jorden slickar med svart tunga Den osynliga rymden fäller ut sitt lövverk Sommarens vinter är snabbt förbi Speglarnas labyrinter multipliceras Våra kroppars möjligheter växer Vi är speglar av nya alfabets bränder! Vi finns i den osynliga rymden Om Bok utan namn (2012) skrev Jesper Olsson i SvD: ”Sonnevi skriver en poesi som ger realitet åt tiden; hur den rör sig, upprepar och varierar sig genom kroppar och handlingar, hur den föder, förvandlar och gör slut på det levande. Det är omöjligt att förstå fullt ut. Det är omöjligt att inte läsa och ta del av denna tid, såsom den tar form i ett av den svenska litteraturens viktigaste poetiska författarskap.”